Det är inte långt kvar på terminen.

Trots att jag älskar mitt jobb så känns det oerhört skönt - kunna fokusera på min egen musik och mitt skrivande. Sommaren kommer till största delen tillbringas i Berga, för att göra i ordning huset men vi har i alla fall två säkra Warmlanders-gig innan dess (egentligen fyra, men två av dem får vi förmodligen skippa).
Det är lite jobbigt att vi är så utspridda (utöver vad gäller just gemenskapen). Det GÅR inte att ta spontana gig med hela bandet - något som måste göras om vi ska ta oss någonstans, vilket är tråkigt. Jag älskar att lira på SCEN - då känner man sig som mest levande, i det musikaliska mötet som sker på en scen. Friheten, spontaniteten. Och vi har ju potentialen, så det är synd. I höstas så grämde de här tankarna mig rejält och resulterade i den här låten:

http://soundcloud.com/emil-karlsson-solo/we-were-fools-as-young

Nåväl, jag fortsätter kämpa på.
Under tiden lägger jag en hel del fokus på projekt B: mina svenska låtar. Håller på och spelar in tio stycken av dem och planerar att göra någon slags utgivning inom kort, av något slag. Blir en del låtar som jag hastigt spelat in förut, men den här gången har jag lite längre tid, ändrat tonarter osv.

Boken går okej. Har dock hamnat i en scen som inte gärna skriver klart sig själv och det tar ca en halv sida per dag.
Jag närmar mig sidan 400 och inser att den kommer att bli minst 500; vilket innebär att en hel del måste redigeras bort sen. Det stör mig för jag vet ärligt inte vad jag kan ta bort. Och det här med att det är en ungdomsbok ... Vilken unge i de tidiga tonåren pallar att läsa en okänd tegelsten på 500 sidor? Måste lösa det på något sätt, men jag är ganska stolt över att jag kommit så här långt. Vanligtvis stannar jag runt 50 och börjar på en ny. Kanske lägger upp ett urdrag här någon gång, vem vet?
Den som lever får se.

/E

Vad är det med våren som får en att leva upp egentligen? Något händer inom än så fort temperaturen stiger, när gräset träder fram och fåglarna gör sig påminda genom sin sång. Det var först idag som jag såg de verkligt första tecknen på att våren är på väg och det gläder mig (lustigt nog samma dag som det är lag på att byta till sommardäck). Saknar verkligen de häng som blev bandet vårkvällar och dagar - rep, äventyr eller bara hänga. Det är minnen som för alltid kommer att ligga varmt om hjärtat och jag längtar tills vi ska ha sådana träffar igen.

Med våren kommer en nästan övermäktig lust att skapa över mig och jag vill nästan släppa allt annat och bara skriva. Men för att Warmlanderslåtarna ska bli meningsfulla vill jag ju testa dem på hela bandet, så än så länge får jag hålla mig till boken och de svenska sångerna.

Snart är våren här.
Fy faan vad skönt

Det senaste året har jag blivit plågsamt medveten om hur lite fritid man egentligen har; i alla fall som lärare. Varje veckodag är skrämmande lik den andra - man jobbar, kommer hem helt slutkörd, käkar, kollar lite på TV och lägger sig. Repeat. Det här är frustrerande, tycker jag, då jag har så många andra saker jag vill hinna med. Trots att vi är så utspridda så är bandet något av det viktigaste i livet för mig; en av mina tveklöst starkaste motivationsmotorer, och jag skulle vilja lägga mer tid på det. Skriva, repa, gigga. Skriva låtar överlag - nu gör jag sådant på luncher och helgerna, men det är inte så jag skulle vilja ha det. Detsamma gäller novellen (som nu har blivit en roman) - under jullovet fick jag riktig bag och skrev en hel del.
Jag älskar mitt jobb, har svårt att tänka mig en bättre arbetsplats, men som musiklärare är man inte färdig för dagen när man lämnar jobbet. Låtar ska arras, plankas, lektioner och konserter ska förberedas. Och samtidigt som man skulle vilja jobba mindre för att få mer tid så måste man ha 90-100% för att klara alla utgifter - så är det. Men jag fortsätter kämpa på - boken och bandet. Även om drömmarna ibland sviktar så jobbar jag stenhårt på att hålla dem intakta och jag tänker inte misslyckats.

Vi har ett hus nu, Erica och jag. I Berga.

Lustigt, med tanke på att jag svurit på att jag aldrig skulle flytta till Mörbylånga eller Berga. Saker och ting ändras, antar jag.
Förmodligen dröjer det ca 10 år innan vu flyttar dit men när vi VILL hem så finns huset där, redo för inflyttning. Vi ägnade hela påsklovet åt att måla två rum, och det var skoj. Äntligen så får jag lära mig allt det där :)

Så, trots att det känns tråkigt med för lite tid för musik och bok så inser jag att man får göra det bästa av situationen - jag SKA skriva musik och boken och vi SKA lira med bandet. Så blir det. För att underlätta det hela så vore ju våren välkommen - en oerhörd motivationsfaktor - men den har dolt sig väl hittills...

Men jag misstänker att den är på väg.