Fyy.. Det är tråkigt att vara sjuk, det är ett som är säkert.

1. Trots att man är "ledig" så orkar man inte göra något - så bort med all produktivitet och nytta!
2. Man får först ingen, sedan lägre lön.
3. Vid ex. förkylning är det nästan omöjligt att sova om nätterna.

Idag är det torsdag och jag fick skyhög feber under arbetstid i tisdags, men i morgon måste jag till jobbet. Jag har ju helgen att vila upp mig på.
De senaste veckorna har jag inte känt för att spela gitarr eller skriva låtar särskilt mycket, och jag har märkt att det är en naturlig svacka som varje år återkommer vid terminsstart. Antar att man helt enkelt har för mycket annat att tänka på.
Men trots det så kämpar jag mig fram genom min roman; just nu går det lååångsamt - från ett par meningar till max en halv sida om dagen - men det går ändå framåt.
Glömde skriva i förra inlägget att jag har blivit farbror, till lille Agne! Redan en månad - shit, vad tiden går. Ser fram emot att träffa honom igen, ev. vid skördefesten.
Och för två helger sedan gifte sig Tina och Tonny - mycket som har hänt :)
Vad mer?
Tja, Erica och jag söker nytt boende här - mer husaktigt och kanske avskilt, gärna med en liten tomt, men det är verkligen svårare än vad man kan tro!
Nähä, nu ska jag utnyttja Netflix - det är väldigt användbart när man är sjuk!

Jisses.
Sommaren/våren närmar sig med stora steg. Det är underligt hur fort det alltid går vid april/maj... Början på året känns alltid så sjukt lång och sommaren känns äckligt avlägsen.
Sen är den plötsligt där, runt hörnet. Hjärtligt välkommen. Visst, det är mycket som ska hinnas med på jobbet men det känns väldigt skönt att det snart är sommar. Ta det lugnt, bada, grilla, hänga, renovera, spela, skriva... Ska bli najs.

Var i Danmark i helgen med Ericas familj, för att fira Svärfar som fyllt 60: Legoland och Lalandia - ruskigt kul! Och nu till helgen ska vi lira med Warmlanders - löjligt kul!!
Skrev tidigare att jag skulle fokusera främst på det svenska projektet ett tag nu, men det sket sig efter en vecka. Warmlanders kommer nog alltid att vara prio 1 för mig känns det som. De låtarna är roligast att skriva och spela, och när man står med bandet på scen och bara kör... Obeskrivlig glädje.

Boken: har äntligen passerat sidan 400 och ska försöka avrunda den på något snyggt sätt. Jag vet ju hur den ska sluta, men det tar lång tid att komma dit, så det inte blir krystat.
Knepigt, minst sagt.

Okej, jag ska inte ljuga.

Jag är inte nådigt avundsjuk på mina bröder som varit på - inte EN utan - TVÅ idiotbra Bruce-konserter. Jag tänkte i min dumhet i höstas att de här konserterna inte kan komma i närheten av de magi som inträffade i juli förra året. Jungleland. Tårar. Ramrod. Allt var perfekt, och tidsrekord. Nu i år var det dessutom i Sthlm - och dit åker jag inte gärna. Sen skulle jag ju förmodligen jobba den här helgen och Erica vill ändå inte med. Simon och Oskar ville stå - jag ville sitta. Ja, det sade sig självt - jag väntar tills 2014 istället.

Och vad gör Bruce?

Första kvällen kör han HELA Born To Run-plattan (alltså inklusive Jungleland) som hyllning till Sverige. Något liknande har aldrig hänt utanför staterna.

Satan, tänker jag. Men okej - han måste ju bre på för att ens komma i närheten av fjolårets konsert, eller hur?

Dag två kör han hela Darkness.

Jag börjar nästan grina hemma.

Jag följer eventet i soffan genom Expressens chat och enda trösten är att han i alla fall inte kör Blinded. Sms:ar en lika besviken Ted och vi bestämmer att 2014 gäller det.

En liten tröst är att ljudet ska ha varit rätt kasst, likt arenan i sig. Och kritikerna verkar ändå tycka att lördagen förra året var bättre. Visst, jag hade hört de flesta låtarna, men BTR och DITEOT i sin helhet.... Måste varit magiskt.

Fy faan.

Jag är inte alls bitter.

Det är inte långt kvar på terminen.

Trots att jag älskar mitt jobb så känns det oerhört skönt - kunna fokusera på min egen musik och mitt skrivande. Sommaren kommer till största delen tillbringas i Berga, för att göra i ordning huset men vi har i alla fall två säkra Warmlanders-gig innan dess (egentligen fyra, men två av dem får vi förmodligen skippa).
Det är lite jobbigt att vi är så utspridda (utöver vad gäller just gemenskapen). Det GÅR inte att ta spontana gig med hela bandet - något som måste göras om vi ska ta oss någonstans, vilket är tråkigt. Jag älskar att lira på SCEN - då känner man sig som mest levande, i det musikaliska mötet som sker på en scen. Friheten, spontaniteten. Och vi har ju potentialen, så det är synd. I höstas så grämde de här tankarna mig rejält och resulterade i den här låten:

http://soundcloud.com/emil-karlsson-solo/we-were-fools-as-young

Nåväl, jag fortsätter kämpa på.
Under tiden lägger jag en hel del fokus på projekt B: mina svenska låtar. Håller på och spelar in tio stycken av dem och planerar att göra någon slags utgivning inom kort, av något slag. Blir en del låtar som jag hastigt spelat in förut, men den här gången har jag lite längre tid, ändrat tonarter osv.

Boken går okej. Har dock hamnat i en scen som inte gärna skriver klart sig själv och det tar ca en halv sida per dag.
Jag närmar mig sidan 400 och inser att den kommer att bli minst 500; vilket innebär att en hel del måste redigeras bort sen. Det stör mig för jag vet ärligt inte vad jag kan ta bort. Och det här med att det är en ungdomsbok ... Vilken unge i de tidiga tonåren pallar att läsa en okänd tegelsten på 500 sidor? Måste lösa det på något sätt, men jag är ganska stolt över att jag kommit så här långt. Vanligtvis stannar jag runt 50 och börjar på en ny. Kanske lägger upp ett urdrag här någon gång, vem vet?
Den som lever får se.

/E

Vad är det med våren som får en att leva upp egentligen? Något händer inom än så fort temperaturen stiger, när gräset träder fram och fåglarna gör sig påminda genom sin sång. Det var först idag som jag såg de verkligt första tecknen på att våren är på väg och det gläder mig (lustigt nog samma dag som det är lag på att byta till sommardäck). Saknar verkligen de häng som blev bandet vårkvällar och dagar - rep, äventyr eller bara hänga. Det är minnen som för alltid kommer att ligga varmt om hjärtat och jag längtar tills vi ska ha sådana träffar igen.

Med våren kommer en nästan övermäktig lust att skapa över mig och jag vill nästan släppa allt annat och bara skriva. Men för att Warmlanderslåtarna ska bli meningsfulla vill jag ju testa dem på hela bandet, så än så länge får jag hålla mig till boken och de svenska sångerna.

Snart är våren här.
Fy faan vad skönt

Det senaste året har jag blivit plågsamt medveten om hur lite fritid man egentligen har; i alla fall som lärare. Varje veckodag är skrämmande lik den andra - man jobbar, kommer hem helt slutkörd, käkar, kollar lite på TV och lägger sig. Repeat. Det här är frustrerande, tycker jag, då jag har så många andra saker jag vill hinna med. Trots att vi är så utspridda så är bandet något av det viktigaste i livet för mig; en av mina tveklöst starkaste motivationsmotorer, och jag skulle vilja lägga mer tid på det. Skriva, repa, gigga. Skriva låtar överlag - nu gör jag sådant på luncher och helgerna, men det är inte så jag skulle vilja ha det. Detsamma gäller novellen (som nu har blivit en roman) - under jullovet fick jag riktig bag och skrev en hel del.
Jag älskar mitt jobb, har svårt att tänka mig en bättre arbetsplats, men som musiklärare är man inte färdig för dagen när man lämnar jobbet. Låtar ska arras, plankas, lektioner och konserter ska förberedas. Och samtidigt som man skulle vilja jobba mindre för att få mer tid så måste man ha 90-100% för att klara alla utgifter - så är det. Men jag fortsätter kämpa på - boken och bandet. Även om drömmarna ibland sviktar så jobbar jag stenhårt på att hålla dem intakta och jag tänker inte misslyckats.

Vi har ett hus nu, Erica och jag. I Berga.

Lustigt, med tanke på att jag svurit på att jag aldrig skulle flytta till Mörbylånga eller Berga. Saker och ting ändras, antar jag.
Förmodligen dröjer det ca 10 år innan vu flyttar dit men när vi VILL hem så finns huset där, redo för inflyttning. Vi ägnade hela påsklovet åt att måla två rum, och det var skoj. Äntligen så får jag lära mig allt det där :)

Så, trots att det känns tråkigt med för lite tid för musik och bok så inser jag att man får göra det bästa av situationen - jag SKA skriva musik och boken och vi SKA lira med bandet. Så blir det. För att underlätta det hela så vore ju våren välkommen - en oerhörd motivationsfaktor - men den har dolt sig väl hittills...

Men jag misstänker att den är på väg.

Tiden går. Åker nu längs nedre vägen på Öland på väg mot Oskarshamn för att fira nyår med Linda och Ted. Det är sex plus ute och grönt; men julafton och juldagen var i alla fall vita.
Det är alltid skönt att komma hem över loven - vila upp sig och träffa familjen, men det blir alltid tomt när man kommer tillbaka till Arvika och troligtvis tommare i år. De flesta har ju flyttat och snart flyttar ytterligare en vapendragare (visserligen inte så långt, men ändå). Undrar hur kommande året ser ut? Det jag hoppas på är att boken ska bli klar, SPELA OCH UMGÅS MYCKET MED WARMLANDERS och kanske flytta från lägenheten..
Vill spela och skriva mycket, och det tänker jag göra.
Boken är närmare 300 sidor nu och jag tror att den kanske kommer att bli dubbelt så tjock :S
Hur som helst, jag hoppas att alla vänner och familjen har haft ett fint 2012 och att 2013 blir ännu bättre!

Gott nytt år!