Du var alltid så snäll och glad, och jag kan inte minnas att jag någonsin hört dig säga ett ont ord om någon. Du och morfar var barnvakt en hel del åt Simon och mig när vi var små, och när mamma och pappa jobbade. Vi tillhörde de få som har lyxen att vara hos sina släktingar istället för dagis. Tack vare dig, mormor, och min mamma så har jag en väldigt livlig fantasi och jag vet att jag kommer att kunna behålla barnet inom mig vid liv för alltid. Du lärde mig det. Kommer du ihåg alla gånger du tog med oss för att leka i skogen, och ända borta vid kohagen? Du var noga med att vi skulle akta mängden av torkade koblajor.

Du älskade naturen, och det lärde du mig och Simon att göra med. Vi fortsatte att gå ut i skogen när vi blev äldre, just där du hade visat oss. Jag är tacksam för det. Och jag är tacksam för att du visade oss att det var minst lika kul att leka med lejongap och tusenskönor, som med He-Man och Turtles.

Vila nu, mormor. Det har du verkligen förtjänat. Jag kan fortfarande höra ditt hjärtliga skratt och känna värmen från din hand mot min kind.

Jag älskar dig mormor - du är bäst; den finaste mormodern man kan ha. Jag vet att vi kommer ses igen någon gång, när det är min tur. Men tills dess nöjer jag mig med att veta att du funnit frid och jag vet att du vakar över mig, Erica och ditt barnbarnsbarn. Över Simon, Lina och Agne. Över mamma och Leif, över morfar.

Hej då, mormor.

Du kommer alltid finnas i mitt hjärta.

/Lille Emil