Och så var det med det.
Sommaren är över - som på ett ögonblick. Men vilken sommar det har varit - vi spenderade hela juli hemma i Småland och på Öland, i vårt nya hus. Fixade lite grann, badade, umgicks, spelade... Det har även blivit en hel del häng med Robin, vilket har varit otroligt skoj! Två schyssta gig med bandet avklarade - Stadsfesten och Rock & Blues mot MS, och vi har fått väldigt fin kritik efter båda två. För en gångs skull har det varit riktigt bra sommarväder - mycket sol och värme och Erica och jag har hängt mycket på stranden; något man inte brukar bli bortskämd med direkt.
Så sommaren har varit bra - kanon, faktiskt.
Men det är alltid med lite vemod man börjar jobba igen. Jag vet att hösten kommer gå fort och så, men är det verkligen något bra? Rätt vad det är så har livet passerat en förbi och vad har man gjort? Jobbat och jobbat och jobbat... Visserligen gillar jag mitt jobb, men jag kan ju inte förneka att det finns saker jag hellre skulle göra. Leva på att skriva musik, spela med bandet, mina böcker... Men man vet ju aldrig vad som väntar en bakom nästa hörn, eller som de säger på reklamen: plötsligt händer det.
Många av mina låtar som jag skrivit under den senaste tiden handlar just om att drömmarna man haft till slut uppfattas som ouppnåliga och raseras (When dreams are shattered, Do your best, We were fools as young...) och det känns så ibland. Men man kan alltid göra det bästa av situationen, och fortsätta hoppas. Det är det viktigaste - att aldrig ge upp.
Och jag kommer aldrig att ge upp mina förhoppningar för bandet, eller för mitt skrivande.
Aldrig.
Hur synisk jag än kommer bli så kommer drömmarna att leva vidare.
Precis som vi.